Avelsarbete & mål
I Sverige är det vanligt att man väljer att sätta ihop råttor som inte är nära släkt med varandra, gärna ett par som är helt obesläktade med varandra, detta för att undvika att negativa anlag, som exempelvis sjukdomar och sämre hälsa ska dubbleras och generera i en kull som bär på dessa egenskaper. Problematiken kring detta är att du hela tiden parar obesläktade djur, vilket innebär som tidigare nämnt att du aldrig eller väldigt sällan dubblerar negativa egenskaper, vilket gör att detta ligger gömt i avkommorna och kan komma att dyka upp när du minst anar det längre fram i ledet, när två recessiva gener dubbleras.
Mitt nya avelstänk kommer att gå ut på en, tyvärr väldigt negativt benämnd avelsmetod i Sverige – nämligen linjeavel, vilken är en typ av inavel. Hjälp - tänker säkert många nu, inavel låter ju farligt och dåligt. Men det är faktiskt precis tvärt om. Parar du två råttor som delar släkt med varandra kommer alla positiva, samt även negativa egenskaper att förstärkas då de fördubblas, recessiva gener kommer att synliggöras. Detta gör att du sedan kan arbeta bort de negativa egenskaperna längre fram genom att fortsätta med linjeaveln och tillslut få fram friskare och mer långlivade råttor, vilket är precis vad jag vill åstadkomma. Min nya faktiska linje kommer att fokusera på hälsa, temperament och livslängd. Något man bör trycka på är att en linje inte skapas över en natt, det kan ta flera år och omfattar flera linjeavlade och inavlade generationer. Den ihållande aveln av obesläktade råttor i flera generationer betecknas inte som en linje per definition, som tyvärr är den allra vanligaste avelsformen i Sverige. Att sätta ihop två råttor som inte delar stam kan liknas vid att sätta ihop två råttor som helt saknar stam, då du inte har någon aning om vilka attribut som kommer att visa sig samt vad som gömmer sig bakåt. Råttor är toleranta djur när det kommer till inavel. En linje som framkommit genom rena syskonparningar i 20 generationer leder till att individerna i linjen blir 95% genetiskt lika. Så hårt kommer jag själv inte att avla, men jag kommer fokusera allt på att få fram friskare och mer långlivade råttor, utan att tumma på temperamentet. Som ni förstår kommer utseendet inte att vara prioriterat förrän om många generationer, när linjen stabiliserats och jag fått fram vad jag eftersträvar med mitt mål. Självklart måste man ta med färg, teckning och annat i beräkningen vid avelsarbetet, men fokus för mig är inte hur råttorna ser ut, utan hur de mår och beter sig. Innan jag planerar råttorna i avel övervägs det noggrant, individerna ska uppfylla många krav innan de blir godkända avelsdjur. Jag avlar endast på djur där minst de närmsta leden i släkten är dokumenterad. I dagsläget finns det inga stammar som är helt felfria, hittar man en sådan stam, tror jag snarare på att viktig information undanhålls och man bör dra sig för att avla på djur från dessa led. Med tanke på råttornas levnadslängd kan man relativt snabbt avla ut dåliga, eller mindre bra beteenden eller sämre egenskaper hos råttorna, förutsatt att avelsdjuren väljs med omsorg. Som uppfödare har jag ett stort ansvar att kunna se varningstecken och väga fördelar mot nackdelar, där fördelarna i en planering måste väga bra mycket mer än eventuella nackdelar. Målet är alltid att avla för råttornas skull i det stora hela, och för att förbättra råttstammen. Sedan kan man aldrig säga i förväg att en parning kommer att bli bra. Två råttor som sätts ihop från fantastiska linjer måste inte alltid generera i fantastiska avkommor. Det är viktigt att ha i åtanke när man avlar, ingenting kommer någonsin att vara hundra procent säkert. |